När jag läser min egen rubrik tänker jag ; eller heter det att få bearbeta sig själv. Ja, det vet jag att här finns det mycket att bearbeta. Jag är ju människa och då kan det ju inte bli rätt alla gånger. ” Det är mänskligt att fela” eller ”vi är bara människa.”
Jag var den typen av människa som sprang ifrån mycket av det jag tyckte var obehagligt eller det som var smärtsamt. Det kändes som det var lättare att fly än att ta tag i det som kändes svårt.
Sätten att fly har varit många; mat, arbete, droger och kriminalitet. Inget av dem har fungerat och har inte heller minskat varken smärta eller svårigheter. Tvärtom har allt det jag försökt fly ifrån bara ökat och det där svarta hållet blev djupare och djupare.
Det är många år sedan jag nu började min resa tillbaka till ett värdigt liv. Där det inte längre handlade om flykt utan att stanna upp och acceptera det som är och har varit. Och därmed också ta ansvar för mitt liv och hur jag ska leva det.
Det märkliga är att när jag börja våga gräva i det där svarta hållet så slutade det att gräva sig djupare i mig. Det minskade och snart kunde jag känna att det var hanterbart att ta hand om allt det jag så länge hade flytt från.
Det jag kunde ha gett mitt liv för att slippa förhålla mig till blev viktigt att just våga att beröra. Varje gång jag vågade yppa alla de där smärtsamma hemligheterna bet jag huvudet av skammen, och jag läkte.
Jag har gjort min grundbehandling. Den var skrämmande och full av rädslor, skuld, sorg och skam men mest av allt var den förlösande och gav möjlighet till att leva som den jag vill vara. Jag har haft mycket hjälp på vägen av kärleksfulla människor. När man vågar visa sin sårbarhet och be om hjälp finns där både hjälp och lösningar.
Grundbehandling är inte något som löser mina problem för all framtid, men det ger mig verktyg att möta livet. Ta ansvar för mitt liv istället för att fly. Det känns som att varje dag är en möjlighet att utvecklas. Det är inte en ständig lycka jag pratar om det är mer en känsla av att vara nöjd och att saker är bra som de är. Att möta sig själv och se fantastiska möjligheter att utvecklas och se nya sidor hos mig själv. Att inte längre fly, utan att stanna upp för att vara här och nu och tycka att det är okej. Det är faktiskt en gåva att få göra nya upptäckter om sig själv. Jag brukar säga att den dagen jag slutar utvecklas hoppas jag är min sista. Att våga ställa frågan: Vem vill jag vara? Och vara övertygad om att svaret är möjligt. Det är livet.
Läs även andra bloggares åsikter om 12-stegsbehandling, andlighet, filosofiskt, känslor, lycka, tankar, tillfrisknande, acceptans, livet, ansvar
